Andnöd.
 
Ibland får jag en sån andnöd. I den ständiga jakten på lycka och självförverkligande så känns det som att jag inte får någon luft. Den där strävan efter att alltid ha det lite lite bättre än nu. Bättre jobb, bättre boende och ett bättre liv. Jag har det ju bra. Men tanken på något annat kittlar alltid min hjärna. Jag är rätt bekväm av mig som person. Fast jag är även väldigt rastlös. Jag är även en människa som på ett eller annat sätt alltid levt med ångest i mitt liv, oavsett om det gäller mig själv eller närstående. Förväntansångesten är det klassiska hos mig. Så fort jag ställs inför en situation som jag aldrig varit i förut så kommer ångesten som ett brev på posten. Ibland gör den sig bara lite påmind, men ändå så att jag inte känner att det är en belastning. Eller som nu när jag inte kan sova på nätterna och går med en klump i magen och jag känner att jag skulle kunna brista ut i gråt för minsta lilla sak. Vad som orsakar min kraftiga ångest just nu är min arbetssituation. Det är inget nytt för mig då jag varit här många gånger förr. Men i detta arbete är det första gången jag känner som jag gör. Eller nu ljuger jag. När jag först anställdes så var jag på vippen nära att säga upp mig för det kändes som ett omöjligt berg att bestiga. Såklart kom jag över berget och det har varit lugnt sedan dess, men nu är jag där igen. En del av mig vill gå in till chefen och säga upp mig på studs. Vända ryggen till och inte se tillbaka. Jag är klar nu. Jag vill vidare. Men till vad? Jag är snart 31 år och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir "stor". Inte blir det bättre av att man ständigt matas med alla unga duktiga kreativa människor som uppfyller sina drömmar och tjänar storkovan i yrken man knappt vet existerar. Då tänker jag ibland, men jag då? Vad ska jag göra? Vad är mitt kall här i livet? Vad är just min uppgift? Kommer jag någonsin att hitta just det där som gör att jag känner mig lycklig och nöjd? Att vilja sträva framåt är såklart nyttigt, men när blir det ohälsosamt? Jag skulle vilja ta en time out i livet och bara vara med mina nära och kära och göra det jag känner för här och nu. Inga måsten, ingen press. Bara vara här och andas normalt. Ett andetag i taget. 
När chocken sakta börjar lägga sig.
Jag har lite svårt att hitta orden vad jag ska skriva. Jag känner mig alldeles tom inuti samtidigt som jag är förbannad, ledsen och glad på samma gång. Förbannad över människor som tycker sig ha rätten att bestämma om andra ska få leva eller inte. Förbannad över dessa avskum som vandrar på vår jord. Förbannad över att det fortfarande finns tusentals eller vem vet, kanske miljontals människor som skulle kunna göra samma sak. Förbannad för att vi ska behöva leva i rädsla. Jag känner mig så ledsen för de som inte klarade sig levande. Ledsen för alla skadade. Ledsen för alla som inte fick det där lugnande smset eller samtalet att deras nära och kära är ok. Ledsen över att vi ska behöva leva i en sådan här värld. Samtidigt som jag är glad och tacksam över att ingen av mina vänner, familj och bekanta blev skadade eller dödade. För det hade kunnat vara så. Någon av dem hade kunnat befinna sig just där i det tillfället. Jag är även glad och rörd över de människor som hjälptes åt att hjälpa varandra igår. Som erbjöd mat, skjuts och en soffa att sova på för de som var strandade. Tänk om världen var lite mer så övrig tid också! 
 
Det är idag när den största chocken har lagt sig som jag på riktigt börjat tänka och fundera över allt som kunnat hända utöver det som hände. Jag hade mitt liv där i sex års tid. Jag har vandrat längs de där gatorna otaliga gånger. Idag är jag ännu mer tacksam över att bo här uppe än vad jag var innan. För även om myndigheterna försöker intala oss att vi inte ska leva i rädsla så är det svårt att inte göra just det. Jag minns självmordsbombaren i stockholm för några år sedan. Vid det tillfället bodde jag där och jag minns hur det var att åka tunnelbana efter det attentatet. Jag betraktade varje skum människa som en potentiell terrorist. Den gången var det ju inte ens någon som dog mer än han själv! De senaste åren har det dessutom vart så många händelser runt om i Europa och övriga världen att jag till och med drar mig för att åka till dessa länder. Om jag sitter och tittar på resor och platser jag vill besöka så kommer jag på mig själv med att tänka tanken att jag vet inte om jag vågar åka dit just för att det kan vara ett utsatt land. Hur fucked up är inte det?! Hur sjukt är det att man inte ska känna att man kan göra vad som helst eller resa vart man vill för att man går och är rädd för några idiotiska jävla puckon till terrorister. Och med terrorist menar jag vem som helst som kan göra ett liknande dåd. Oavsett hudfärg eller religion. 
 
 
Vi lever i en sjuk värld nu. Ta hand om varandra och var goda medmänniskor! 
 
När vemodet infinner sig.
 
Årets näst sista dag. 2016 är snart slut och ett nytt år ska ta sin början. Jag är vanligtvis rätt peppad på att "börja om" med ett helt nytt fräscht år framför mig, men just i år känner jag mer vemod än glädje. Jag sitter just nu ensam på jobbet och har under två dagar vinkat hej då till två väldigt värdefulla personer. Kontoret som vanligtvis är fylld med en härlig atmosfär gapar nu tomt och ödsligt. Kallt... Vetskapen att det blir ett tredje hej då bara om 1,5 månad känns lite panikartat.
Det känns svårt när en del av ens lilla familj försvinner. Varje person bidrar med sitt och utan deras närvaro så kommer det kännas så himla konstigt! Jag vet att det är en del av livet med förändringar både till det bättre och sämre. Men det är lika svårt ändå när förändringarna väl sker. Jag tror säkert att vi/jag kommer vänja oss till slut, men det kommer bli långt ifrån samma sak som förr. Det har faktiskt varit ett riktigt tufft år jobbrelaterat. Mycket förändringar inom bolaget och en hel del strul. Allt har känts så tungrott. Har haft en hel del funderingar nu den sista månaden om jag ens vill vara kvar? Vilket är en tanke jag aldrig ens hade tänkt i början av året då jag verkligen tyckte att jag hade världens bästa jobb! Eller i början av året? Inte ens för ett halvår sedan hade jag tänkt den tanken. Vid den tidpunkten hade dock inte alla förändringar skett än. Minns så väl dagen innan jag fyllde 30 år. Jag la ut en bild på en del av gänget och skrev att jag för första gången i mitt liv kunde säga att jag älskade mitt jobb. Den glädje jag kände då över att få vara en del av något så bra var helt genuin. Idag är den känslan nästan som bortblåst. Stoltheten är borta, för det är inte alls samma sak längre.
Jag hoppas och önskar att det kommer bli ok till slut. Kanske t.o.m bättre än ok? Samma sak blir det aldrig, men vi kanske hittar tillbaka iallafall en bit på vägen?
Hur som helst, gott nytt år till er alla!