Andnöd.
 
Ibland får jag en sån andnöd. I den ständiga jakten på lycka och självförverkligande så känns det som att jag inte får någon luft. Den där strävan efter att alltid ha det lite lite bättre än nu. Bättre jobb, bättre boende och ett bättre liv. Jag har det ju bra. Men tanken på något annat kittlar alltid min hjärna. Jag är rätt bekväm av mig som person. Fast jag är även väldigt rastlös. Jag är även en människa som på ett eller annat sätt alltid levt med ångest i mitt liv, oavsett om det gäller mig själv eller närstående. Förväntansångesten är det klassiska hos mig. Så fort jag ställs inför en situation som jag aldrig varit i förut så kommer ångesten som ett brev på posten. Ibland gör den sig bara lite påmind, men ändå så att jag inte känner att det är en belastning. Eller som nu när jag inte kan sova på nätterna och går med en klump i magen och jag känner att jag skulle kunna brista ut i gråt för minsta lilla sak. Vad som orsakar min kraftiga ångest just nu är min arbetssituation. Det är inget nytt för mig då jag varit här många gånger förr. Men i detta arbete är det första gången jag känner som jag gör. Eller nu ljuger jag. När jag först anställdes så var jag på vippen nära att säga upp mig för det kändes som ett omöjligt berg att bestiga. Såklart kom jag över berget och det har varit lugnt sedan dess, men nu är jag där igen. En del av mig vill gå in till chefen och säga upp mig på studs. Vända ryggen till och inte se tillbaka. Jag är klar nu. Jag vill vidare. Men till vad? Jag är snart 31 år och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir "stor". Inte blir det bättre av att man ständigt matas med alla unga duktiga kreativa människor som uppfyller sina drömmar och tjänar storkovan i yrken man knappt vet existerar. Då tänker jag ibland, men jag då? Vad ska jag göra? Vad är mitt kall här i livet? Vad är just min uppgift? Kommer jag någonsin att hitta just det där som gör att jag känner mig lycklig och nöjd? Att vilja sträva framåt är såklart nyttigt, men när blir det ohälsosamt? Jag skulle vilja ta en time out i livet och bara vara med mina nära och kära och göra det jag känner för här och nu. Inga måsten, ingen press. Bara vara här och andas normalt. Ett andetag i taget.