När chocken sakta börjar lägga sig.
Jag har lite svårt att hitta orden vad jag ska skriva. Jag känner mig alldeles tom inuti samtidigt som jag är förbannad, ledsen och glad på samma gång. Förbannad över människor som tycker sig ha rätten att bestämma om andra ska få leva eller inte. Förbannad över dessa avskum som vandrar på vår jord. Förbannad över att det fortfarande finns tusentals eller vem vet, kanske miljontals människor som skulle kunna göra samma sak. Förbannad för att vi ska behöva leva i rädsla. Jag känner mig så ledsen för de som inte klarade sig levande. Ledsen för alla skadade. Ledsen för alla som inte fick det där lugnande smset eller samtalet att deras nära och kära är ok. Ledsen över att vi ska behöva leva i en sådan här värld. Samtidigt som jag är glad och tacksam över att ingen av mina vänner, familj och bekanta blev skadade eller dödade. För det hade kunnat vara så. Någon av dem hade kunnat befinna sig just där i det tillfället. Jag är även glad och rörd över de människor som hjälptes åt att hjälpa varandra igår. Som erbjöd mat, skjuts och en soffa att sova på för de som var strandade. Tänk om världen var lite mer så övrig tid också! 
 
Det är idag när den största chocken har lagt sig som jag på riktigt börjat tänka och fundera över allt som kunnat hända utöver det som hände. Jag hade mitt liv där i sex års tid. Jag har vandrat längs de där gatorna otaliga gånger. Idag är jag ännu mer tacksam över att bo här uppe än vad jag var innan. För även om myndigheterna försöker intala oss att vi inte ska leva i rädsla så är det svårt att inte göra just det. Jag minns självmordsbombaren i stockholm för några år sedan. Vid det tillfället bodde jag där och jag minns hur det var att åka tunnelbana efter det attentatet. Jag betraktade varje skum människa som en potentiell terrorist. Den gången var det ju inte ens någon som dog mer än han själv! De senaste åren har det dessutom vart så många händelser runt om i Europa och övriga världen att jag till och med drar mig för att åka till dessa länder. Om jag sitter och tittar på resor och platser jag vill besöka så kommer jag på mig själv med att tänka tanken att jag vet inte om jag vågar åka dit just för att det kan vara ett utsatt land. Hur fucked up är inte det?! Hur sjukt är det att man inte ska känna att man kan göra vad som helst eller resa vart man vill för att man går och är rädd för några idiotiska jävla puckon till terrorister. Och med terrorist menar jag vem som helst som kan göra ett liknande dåd. Oavsett hudfärg eller religion. 
 
 
Vi lever i en sjuk värld nu. Ta hand om varandra och var goda medmänniskor!