När vemodet infinner sig.
 
Årets näst sista dag. 2016 är snart slut och ett nytt år ska ta sin början. Jag är vanligtvis rätt peppad på att "börja om" med ett helt nytt fräscht år framför mig, men just i år känner jag mer vemod än glädje. Jag sitter just nu ensam på jobbet och har under två dagar vinkat hej då till två väldigt värdefulla personer. Kontoret som vanligtvis är fylld med en härlig atmosfär gapar nu tomt och ödsligt. Kallt... Vetskapen att det blir ett tredje hej då bara om 1,5 månad känns lite panikartat.
Det känns svårt när en del av ens lilla familj försvinner. Varje person bidrar med sitt och utan deras närvaro så kommer det kännas så himla konstigt! Jag vet att det är en del av livet med förändringar både till det bättre och sämre. Men det är lika svårt ändå när förändringarna väl sker. Jag tror säkert att vi/jag kommer vänja oss till slut, men det kommer bli långt ifrån samma sak som förr. Det har faktiskt varit ett riktigt tufft år jobbrelaterat. Mycket förändringar inom bolaget och en hel del strul. Allt har känts så tungrott. Har haft en hel del funderingar nu den sista månaden om jag ens vill vara kvar? Vilket är en tanke jag aldrig ens hade tänkt i början av året då jag verkligen tyckte att jag hade världens bästa jobb! Eller i början av året? Inte ens för ett halvår sedan hade jag tänkt den tanken. Vid den tidpunkten hade dock inte alla förändringar skett än. Minns så väl dagen innan jag fyllde 30 år. Jag la ut en bild på en del av gänget och skrev att jag för första gången i mitt liv kunde säga att jag älskade mitt jobb. Den glädje jag kände då över att få vara en del av något så bra var helt genuin. Idag är den känslan nästan som bortblåst. Stoltheten är borta, för det är inte alls samma sak längre.
Jag hoppas och önskar att det kommer bli ok till slut. Kanske t.o.m bättre än ok? Samma sak blir det aldrig, men vi kanske hittar tillbaka iallafall en bit på vägen?
Hur som helst, gott nytt år till er alla!