Kramp.
På samma sätt som författare kan få skrivkramp, så har jag fått fotokramp. Jag betraktar bilder varje dag. Jag ser alla dessa vackra, nyskapande, nytänkande och bara helt underbara bilder varje(!) dag. Själv förmår jag mig inte ens att plocka upp kameran. Och när jag gör det så finns ingen inspiration. Det fångas ingen magi där inne i min svarta lilla tekniklåda. Där kommer frustrationen in i bilden. Varför är jag inte ens hälften så bra som de jag betraktar? Varför kan jag inte känna det där drivet och engagemanget inför det jag älskar mest? Jag vet att jag kan och ibland till och med vara rätt duktig. Men vad gör man när det står stilla? Hur kommer man framåt när man inte ens ger sig tiden att utvecklas? Jag blir arg på mig själv för att jag är så oproduktiv. Jag önskar att någon kunde ta tag i mig och ruska om mig. Och med denna någon så menar jag mig själv. För jag vet att det måste komma inifrån... 
#1 - Em

Du måste komma och hälsa på mig och vi måste åka ut och resa, det är svaret på allt :) <3