Det förflutna kommer alltid ikapp.
Den senaste veckan så har jag gjort en djupdykning i det förgågna. Jag har skrattat, gråtit, förfärats och förundrats över de bläckskrivna orden, sida efter sida. Vad är det jag pratar om? Jo mina gamla dagböcker som jag hade glömt att de ens existerade. Årtal efter årtal har jag plöjt igenom det som står. Allt i kronologisk ordning. Idag avslutade jag den sista boken (eller snarare blocket) som jag hittat igen.Det sjuka är att jag vill fortsätta läsa! Jag vill ha mer! Det är lite som när man börjat med att läsa slutet i en bok och man är fortfarande lika frågande till vad det är som händer där innan. Man vet hur det slutar men blir lika förvånad när huvudkaraktären dör i slutet. Lite så. Jag vet ju vart jag är idag och vad som har hänt. Men det är alla dessa fragment där emellan som jag glömt bort eller förträngt. De där äkta orden som skrivits för att man vet att det inte är någon som läser. Man kan skriva de exakta känslorna man har för stunden och veta att ingen kommer att döma dig för det som står. Helt tvärtemot vad iallafall jag gör med bloggen. Visst kan jag låta mina känslor skina igenom ibland, men på något sätt så blir det aldrig riktigt autentiskt. Det är synd faktiskt att man censurerar sig själv. För om 10 år när jag tittar tillbaka på den här bloggen så kommer jag inte kunna läsa om hur jag egentligen mådde. Jag kommer inte kunna se alla nyanser av känslor som man går igenom i livet. För antingen utelämnar man en stor del av sanningen eller så skriver man ingenting alls. Det är synd. Det är nu när jag läst dessa böcker som jag kan ångra att jag slutade skriva. Sluta uttrycka mig i ord. Men det är ju aldrig för sent att börja om på nytt! Nu ska jag bara se om jag kan hitta den sista boken som jag vet har skrivits. Det skulle jag nog säga är den mest intressanta utav dem då det var året som det skedde många förändringar i mitt liv. Förändringar som på ett eller annat sätt lett till där jag är idag...