På väg tillbaka.
Så, då var man tillbaka här lite halvt. Humöret har blivit bättre och jag känner mig inte fullt lika knäckt längre. Jag står fortfarande fast i mina åsikter och känslorna är densamma, men nu har lösningar öppnats upp för mig. Och med lösning menar jag ett nytt jobb!

Den här veckan har jag avverkat tre stycken intervjuer och har en kvar imorgon. Den jag var på idag verkar intressant och det skulle säkert vara roligt när man väl satt sig in i arbetet. Men, magkänslan satt inte där den skulle när jag gick därifrån så just den tjänsten kommer jag att tacka nej till även om jag blir erbjuden. Så imorgon får jag se om den tredje tjänsten verkar vara något för mig? Annars så kommer jag hoppa på den första. Då kan jag vara kvar där jag är nu året ut :)

I övrigt då? Äter, sover, gymmar och jobbar. Känns som det är allt jag gör nu för tiden. Mörkret tär på mig rätt mycket så känner mig konstant trött. I helgen som var fick jag iaf ett litet break genom att vara halva dagen på Fotomässan tillsammans med Johanna och John. Man får ta vara på de tillfällen som ges att vara med varandra nu när vi inte kan ses varje dag längre <3 I helgen som kommer så ska jag åka till Åland! Ska bli kul att träffa min lilla familj där och fira lilla jul. Woop woop!

Nu ska jag fortsätta jobba. Har ett redigeringsjobb som måste bli klart snart. Julen är ju bara runt husknuten nu ;)
Nattliga funderingar.
Ligger i sängen i gästrummet hemma i Sundsvall. Helt uttömd på känslor samtidigt som jag är full av dom. Det har varit en psykiskt påfrestande vecka, och det var längesedan jag mådde såhär. Mina känslor har spelat upp hela det negativa registret. Ilska frustration, besvikelse, sorg, mm. På ett sätt känner jag mig så utnyttjad och oönskvärd. När jag äntligen trivs utmärkt med min tillvaro så kommer det någon och sätter käppar i hjulet. Sabotage. Och jag tar det väldigt personligt, vare sig det är det eller inte! Det är min arbetssituation jag skriver om. Jag har tagit ett beslut som jag både vill genomföra samtidigt som jag inte vill det. Men jag känner mig tvungen. Och jag är rädd. Orolig. Har en stor knut i magen och den har varit där sedan i tisdags. Jag misstänker att den kommer stanna kvar ett tag framöver också. Innan allt detta är över. Som jag skrev i förra inlägget, en(!) enda människa som kan göra så mycket ont för så många andra. Och ingen sätter ner foten. Dennes härskarfasoner får fortgå, och jag känner mig maktlös. Det är lustigt hur ens liv kan förändras så snabbt. 
 
Jävla piss och skitdag!
Jag orkar egentligen inte ödsla mer energi på den här dagen genom att skriva om den, men jag kan inte riktigt släppa det. Jag blir så frustrerad av att människor som absolut inte ska få vara beslutsfattande är det! När denne endast sätter käppar i hjulet för en och hindrar en från att "flyga fritt". När sådana människor genomsyrar ens vardag så får jag nog. Det har jag framfört också! Jag orkar inte vara någon slags marionettdocka längre. Nu är det bara det praktiska som ska lösas, och det är sällan lätt att få alla ekvationer att gå ihop så smidigt som man önskar...
 
Nä nu drar jag ett streck över den här dagen. Måste upp tidigare imorgon då ett godståg fick för sig att spåra ur imorse så jag kan inte ta vanliga vägen till jobbet. Kul.